Att tvista om barn

Hanne Kjöller uppmärksammade i en ledarartikel i DN nyligen hur en förälder, till synes med domstolens acceptans, kan flytta ett barn inom Sverige utan den andre förälderns godkännande, eller sabotera umgänget mellan barnet och den andra föräldern.

Allt oftare stöter jag på vårdnads-, boende- och umgängeskonflikter där jag, socialsekreterarna (i bästa fall) och domstolen får intrycket att det framför allt handlar om att barnet används i en konflikt mellan föräldrarna som egentligen handlar om svek, besvikelse och brustna drömmar i de vuxnas relation. Min uppfattning är att detta i de flesta fall är ganska uppenbart för inblandade rättsinstanser. Domstolarna är medvetna om att det förekommer anklagelser och brottsbeskyllningar och som regel kräver man att det ska finnas någon annan omständighet, helst en fällande dom, som bekräftar eller konkretiserar sådana påståenden.

Hur resonerar en förälder som tar sig rätten att förbehålla barnet rätten till den andra föräldern? Jag vet att det finns fall där föräldern skyddar sitt barn från faktiska övergrepp. Men det är inte dessa fall jag talar om. Det är de långt vanligare fallen där en förälder känner sig sviken, lämnad, svartsjuk. Där barnet används för att ge igen, hämnas, bestraffa. Barn är ingen rättighet eller ett föremål som man använder som maktmedel. Och här tror jag att domstolarnas resonemang ligger.

Det är inte ett problem att rättssystemet vägrar att bestraffa en förälder som agerar utifrån eget bevåg. Istället tror jag att domstolarna i de flesta fallen faktiskt är medvetna om att det någonstans i sammanhanget handlar om en liten människa, en egen individ med rättigheter och känslor och en vardag.

Problemet är i stället att det tar för lång tid innan domstolarna fattar ett slutligt beslut. Efter lagändringen 2006 har domstolarna blivit restriktivare med att meddela interimistiska beslut, d v s beslut som gäller tills den slutliga domen meddelas. Man ändrar helst inte en gemensam vårdnad genom ett interimistiskt beslut. Lagstiftaren menar att det finns en risk att det interimistiska beslutet får en styrande verkan på det slutgiltiga avgörandet. Och innan domstolen är redo att meddela ett slutligt avgörande, ser man helst att föräldrarna gått med på medling och /eller samarbetssamtal. Fungerar inte det ska en utredning från familjerätten inhämtas. Dessa tar i bästa fall 4 månader, i realiteten oftast 6 månader. När domstolen är redo att meddela sin dom, har det ofta gått mer än ett år och då är det som regel inte längre försvarligt att riva upp barnet igen från sin nya hemort, skola, kamrater, fritidsaktiviteter.  I vårdnadsmål får sedan vardera förälder stå sina egna rättegångskostnader, oavsett utgången i målet.

Hanne Kjöller drar parallellen med internationella barnbortföranden där Haagkonventionen, rätt tillämpad av medlemsstaterna, är en garant för ett effektivt återförande av barnet till dess hemvistland. Inom sex veckor från ansökan till domstol, ska domstol pröva ärendet och meddela sitt avgörande. Detta fungerar alldeles utmärkt hos Stockholms tingsrätt som är domstolen som prövar alla ärenden där barn olovligen förts till eller kvarhålls i Sverige. Huvudregeln är att barnet ska återföras och att endast begränsade och tämligen tydliga undantag kan göras gällande. Slutligen och inte minst viktigt, så får den förälder som förlorar tvisten betala den vinnande förälderns rättegångskostnader.

Kanske skulle vi ställa samma krav när det gäller nationella barnärenden. Så att huvudregeln är att ett interimistiskt beslut ska meddelas inom 6 veckor, att vårdnadsrätten interimistiskt fråntas den föräldern som undanhåller barnet rätten till den andra föräldern, att barnet ska tillbaka till sin hemvistort och att föräldern som förlorar tvisten är skyldig att ersätta den andra föräldern dess rättegångskostnader.

Alexandra Lyckman