Debatt om vårdnadstvister i SVT

Är det lättare att flytta med ett barn, utan den andre vårdnadshavarens medgivande, inom Sverige än utomlands?

Jag deltog i en diskussion om vårdnadstvister i “Debatt” i SVT i torsdags den 16/2. Diskussionen tog sitt avstamp i Hanne Kjöllers artikel på DN Debatt.

Hanne Kjöllers debattartikel handlar om huruvida det är lättare att flytta med ett barn, utan den andre vårdnadshavarens medgivande, inom Sverige än utomlands.

Föräldrar som har gemensam vårdnad ska vara överens om att ett barn flyttar. De ska också vara överens om att ett barn byter skola. Om en förälder ändå tar saken i egna händer och väljer att flytta med ett barn eller byta skola – vad händer då? Den andre föräldern kan då väcka talan i domstol och yrka på ett interimistiskt (tillfälligt) beslut om att barnet skall bo hos honom / henne  ( dvs. “flytta” tillbaka). Föräldern kan också yrka på ensam vårdnad. Det tar i regel några veckor för tingsrätten att meddela ett interimistiskt beslut. Min erfarenhet är då att tingsrätterna ofta beslutar att barnet “ska tillbaka”. Även om domstolarna idag är restriktiva med att meddela alltför ingripande beslut interimistiskt finns det en låg tolerans när en förälder flyttar ett barn i strid med den gemensamma vårdnaden. Det finns således lagliga möjligheter att få tillbaka ett barn då en förälder flyttat utan den andres medgivande. Eftersom interimistiska beslut meddelas relativt snabbt har barnet inte heller hunnit rota sig i en ny miljö.

Mer komplicerat blir det dock om en förälder anmäler den andre föräldern för något brott gentemot barnet. I de fallen måste både polisen och de sociala myndigheterna utreda huruvida barnet utsatts för något brott. I de fallen rekommenderar oftast de sociala myndigheterna att umgänge /boende med den misstänkte föräldern ej skall ske under utredningstiden. Under den tiden finns det en större möjlighet för den förälder som anmält den andre föräldern att flytta, även om det fortfarande är i strid med en gemensam vårdnad.

Eftersom det finns barn som utsätts för brott av en förälder måste det finnas en möjlighet att, under en utredning, tillfälligt bestämma att umgänge ej ska ske. Stora problem kan dock uppstå när en förälder använder osanna påståenden om övergrepp som en metod att undanhålla barnet från den andre föräldern. Detta sker ibland.

Jag anser att både polis och de sociala myndigheterna måste vara noggranna med att göra en helhetsbedömning när de får in en anmälan. Har det skett anmälningar förut som har lagts ned? Ligger föräldrarna i tvist? Finns det något annat som kanske talar för att anmälan är obefogad? Om myndigheten som utreder ser att det finns faktorer som talar för att anmälningen ej är trovärdig borde de kunna bedriva sin utredning och komma till ett beslut mer skyndsamt än vad som sker idag.

Om en förälder vid ett flertal tillfällen blivit anmäld av den andre föräldern för brott som ej kunnat styrkas kan det tala för att vårdnaden eller boendet bör ändras. Min uppfattning är att domstolarna idag ser allvarligt på en sådan omständighet eftersom den anmälande föräldern då ej förstår barnets behov av en nära och god kontakt till båda sina föräldrar (som betonas i lagen FB 6:2 a§).

Domstolarna är idag också uppmärksamma på huruvida en förälder har förmåga att se till barnets behov av en nära och god kontakt med båda sina föräldrar. Om en förälder motarbetar umgänge med den andre utan grund är det ej till barnets bästa att den föräldern har huvudansvaret (se t.ex. Svea Hovrätts dom 2010-09-21 i mål nr T 10164-09 och Göta Hovrätts dom 2011-06-13 i mål nr T 2973-10).

Sammanfattningsvis tycker jag att, när det gäller att flytta ett barn inom Sverige utan den andres medgivande, det ej är särskilt “lätt” idag med vår nuvarande lagstiftning. Däremot tar det ofta alltför lång tid för myndigheterna att utreda en anmälan om att barnet utsatts för brott. Särskilt i de fallen då omständigheter talar för att anmälan är obefogad.

Mia Edwall Insulander
Advokat