Efter inslaget i SVT / Aktuellt – så vad händer nu?

När man ska bestämma om barnets bästa i vårdnads – boende och umgängestvister ska hänsyn tas till barnets egen vilja, med beaktande av barnets ålder och mognad.

Barnets vilja ska framkomma och utredas genom socialtjänstens försorg, i vårdnads – boende och umgängesutredningar. Utredningarna genomförs av familjerättssekreterare, oftast två stycken, på socialtjänsten.

Efter min medverkan i Aktuellt den 20 augusti 2018 har jag fått mycket respons.

Jag är inte den enda som känner oro över om, och hur barnens bästa beaktas och bedöms i vårdnads – boende och umgängesutredningar.

Jag vet att det finns många familjerättssekreterare som gör mycket bra arbeten och har kompetens att prata med barn och bedöma deras vilja. Men vad jag vill peka på är att det tyvärr inte sker genomgående och inte på ett rättssäkert sätt över hela Sverige. Utredningarna skiljer sig mycket åt beroende på vem och i vilken kommun de genomförs.

Barn, alla barn, har en ovillkorlig rätt att komma till tals, förstå och eventuellt ha synpunkter på hur de ska bo med sina föräldrar och vem som ska ta hand om dem. Om inte alla familjerättssekreterare har rätt kompetens och utbildning att prata med barn och framföra samt bedöma deras vilja på ett sätt som överensstämmer med deras bästa så far barn illa. Barn ska inte behöva fara illa i vårdnadstvister i Sverige.

FN:s barnrättskommitté kritiserade Sverige år 2015 ( CRC/C/SWE/CO/5) bl.a. för att relevanta yrkesgrupper inte har tillräcklig utbildning i bedömningen av barnets bästa och att Sverige måste stärka barnets rättighet att bli hörd. Sedan 2015 har inga förändringar skett beträffande vårdnads-boende och umgängesutredningar.

Tvisterna i domstol om barn har fördubblats de senaste tio åren och allt fler barn kommer i kläm. Den psykiska hälsan hos barn försämras. (se bl.a. socialstyrelsens rapport, december 2017, om utvecklingen av den psykiska ohälsan hos barn och unga åren 2006-2016.  Anledningen till att den psykiska ohälsan ökar kan dock vara fler och inte enbart handla om tvistande föräldrar.)

Det är mycket allvarligt att fler och fler barn de senaste tio åren får erfara att deras föräldrar tvistar om dem i domstol. Det är än mer allvarligt att deras vilja inte alltid bedöms på ett korrekt sätt och det är obegripligt att lagstiftaren inte agerar.

Efter SOU 2017:6 (Se barnet), som föreslog vissa förbättringar genom lagändringar som skulle träda ikraft den 1 juli 2018, har ingenting hänt!

På förfrågan från Aktuellt förra veckan svarade ansvarig minister att det får vi ta tag i nästa mandatperiod! Man tar alltså tag i problem som medför att barn far illa nästa mandatperiod trots att de föreslagits träda i kraft för två månader sedan!

Så sent som i somras fick jag del av en vårdnads- och umgängesutredning i ett mål där jag företräder mamman. Pojken det handlar om är 12 år och samtalade med två familjerättssekreterare om sin situation och hur han vill bo/umgås med sina föräldrar. Socialsekreterarna (som är från två olika kommuner) har dock olika uppfattning om vad pojken sagt! Den ena säger att han sade att han vill bo växelvis. Den andra säger att han sade att han vill bo hos mamma. De har olika tolkning av vad han sagt och hur han mår. De anteckningar som den ena socialsekreterare skrivit ned från samtalet har den andra (utan tillstånd) rivit!

Ovanstående är ett hårresande exempel på rättsosäkerhet och att barnets vilja inte beaktas på korrekt sätt. En tolvåring som far illa och kommer i kläm.

Vissa förändringar måste ske för att vårdnads – boende och umgängesutredningarna bättre ska kunna beakta barnets vilja och bedöma barnets behov

• Samtal med barnet i en vårdnads – boende och umgängesutredning ska kunna ske även om en vårdnadshavare säger nej (förslag i SOU 2017:6). Detta är möjligt enligt Socialtjänstlagen när man gör barnavårdsutredningar men inte inom ramen för Föräldrabalken
• Samtalen med barnen ska dokumenteras genom inspelning (så sker vid polisförhör med barn för att man tex ska kunna avgöra hur frågan ställts till barnet eller hur barnet uttrycker sig när han/hon berättar). På detta sätt behöver i vart fall inga oklarheter råda kring vad barnet faktiskt sade.
• Uppföljningssamtal med barnen ska alltid ske efter att familjerättssekreteraren gjort sin bedömning om barnets situation så att barnet får en möjlighet att förstå och ställa frågor om familjerättssekreterarnas slutsatser. Uppföljningssamtal kan också troligtvis underlätta en justering om något har blivit fel i hur utredaren uppfattat barnets vilja
• Krav på att Familjerättssekreterarna ska ha utbildning i barnsamtal (jämför med de poliser som arbetar med barnutredningar och har särskild utbildning i barnsamtal)
• Viss enhetlig metod bör utarbetas och tillämpas kring barnsamtal så att det inte skiljer sig alltför mycket från kommun till kommun. T.ex. bör man kunna utarbeta riktlinjer för var samtalen ska ske (kan de ske i hemmet eller bör det ske på neutral plats. Får/bör en förälder vara med, kan/bör syskon höras tillsammans etc.)

En problematik i vårdnads-boende och umgängesutredningarna är också det forskaren Annika Rejmer tog upp i inslaget före min medverkan i Aktuellt – att familjerättssekreterarna inte alltid har rätt kompetens och utbildning att göra en riskanalys. I den delen borde de ta hjälp av de socialsekreterare som gör barnavårdsutredningar. Att bedöma risker för ett barn med att t.ex. bo hos en förälder som påstås ha alkoholproblem är svårt och måste ske ur barnets perspektiv.

Min uppfattning är att ovanstående förslag till förbättringar inte kan vänta! Barn har en ovillkorlig rätt att bli hörda och förstådda – så vad händer nu?

 

Mia Edwall Insulander
Advokat