Den 1 januari 2020 blir FN:s konvention om barnets rättigheter, (Barnkonventionen) svensk lag i Sverige. Detta sker genom att konventionen inkorporeras i svensk lagstiftning, vilket innebär att konventionstexten utan förändringar, läggs in som en egen lag i den svenska lagboken med en översättning som bilaga. Konventionen blir genom detta en egen rättskälla.

I den allmänna debatten har meningarna gått isär kring om valet av inkorporering är rätt väg att gå för att införliva de rättigheter som finns i konventionen. Vissa menar att tillvägagångssättet utgör en politisk problemdumpning där svåra avvägningar och prioriteringar, som i grunden är politiska, läggs på domare och beslutsfattare. Andra ser positivt på att Sverige nästan 30 år efter ratificeringen av konventionen tar det viktiga steget mot att införliva rättigheterna i svensk lagstiftning.

Även om införandet av konventionen i svensk lagstiftning inte innebär några nya rättigheter för barn och även om det, innan lagen har börjat tillämpas är svårt att avgöra vilka de praktiska effekterna kommer att bli för det enskilda barnet, går det ändå att förutspå vissa juridiska effekter.

Inom området för vårdnadstvister kommer artikel 12, som utgör en av konventionens grundprinciper och som stadgar att barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla de frågor som rör barnet förhoppningsvis leda till att barns möjlighet att komma till tals får större genomslag. Idag hörs barn som regel i den utredningen som familjerätten kan komma att sammanställa och som sedan redovisas till tingsrätten. Barn får enligt föräldrabalken också höras inför rätten om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av det. Införandet av artikel 12 i svensk lagstiftning kommer förhoppningsvis leda till bättre möjligheter för barn att komma till tals inom ramen för vårdnadstvister.

En annan positiv effekt av att konventionen blir lag är att det ställs högre krav på domare och beslutsfattare att tydligare redovisa och motivera beslut i de fall de väljer att gå emot barnets uttryckta vilja. Vidare ställer barnkonventionen inte heller någon nedre åldersgräns för när barn ska ha rätt att uttrycka sin mening. Barnkonventionen kan därför bidra till att även de mindre barnen får en möjlighet att komma till tals.

Trots detta är det viktigt att komma ihåg att barnkonventionens artiklar är utformade som målinriktade rambestämmelser som medför svårigheter för domare och beslutsfattare att fatta beslut enbart med stöd av konventionens artiklar. Konventionens främsta funktion kommer därför att vara som tolkningshjälp när andra, nationella bestämmelser tillämpas. Detta gäller dock redan idag då Sverige enligt folkrättsliga principer är bundna av konventionen. Därför är det viktigt att inte vara för naiv kring vilken effekt införandet av barnkonventionen i svensk lagstiftning kommer att ha för det enskilda barnet. För att vidta verkliga förändringar inom det barnrättsliga området behövs även förändringar i den nuvarande, nationella lagstiftningen.

Anna Östberg
Jurist