”Marriage story” är en film som just nu finns på Netflix och är en riktig snackis inom populärkulturen. Filmen är ett tragikomisk och realistiskt relationsdrama om ett nutida par i New York som efter många år tillsammans väljer att gå skilda väger.

Filmen börjar med en öppningsscen där historiens två huvudkaraktärer i ett försök att skapa en smidig, ärlig och schysst skilsmässa tillsammans med en medlare får beskriva vad de tycker om med varandra. Båda nämner en rad kärleksfulla och komiska egenskaper och tittaren får en stark känsla för den kraftfulla bindning och romantik som har hållit de samman under många år. Därefter avbryts medlingen och istället skildras en infekterad, stormig vårdnadstvist där parterna bor på olika orter och har olika tankar kring vad som är bäst för den gemensamma, åttaåriga, sonen. Den skilsmässa som de båda hade tänkt att lösa på ett smidigt och rumsrent sätt, förvandlas snabbt till en smärtsam smutskastningskampanj där barnperspektivet hamnar alltmer i skymundan.

En aktuell fråga i anledning av filmen är hur långt ifrån denna amerikanska filmatisering som den svenska verkligheten ligger? Är svenska vårdnadstvister alltid infekterade smutskastningskampanjer? Det mest förenklade svaret på frågan är att de kan vara det men att långt ifrån alla vårdnadstvister behöver vara det.

En stor skillnad mellan Sverige och USA är att USA är ett land med andra juridiska spelregler än de som finns i Sverige. I USA har ombuden sannolikt en mer auktoritär roll i jämförelse med ombuden i Sverige. En annan skillnad är att amerikanska och svenska domstolar har olika sätt att bedöma vilka omständigheter som ska beaktas vid bestämmandet av barnets bästa i vårdnadstvister.

I Sverige har den kompetens som parternas ombud besitter i allra högsta grad betydelse för tvistens utgång och för hur konfliktfri tvisten blir. Som ombud har man en skyldighet att under hela processen tillvarata klientens intressen och förhålla sig lojal gentemot klienten. Ombudet har även en skyldighet att på bästa sätt vägleda klienten genom processen så att klienten har en möjlighet att fatta välinformerade beslut.

Ett kompetent och professionellt ombud tvistar inte för tvistandets skull utan ser, utan att tumma på klientens intressen, över möjligheten för parterna att komma överens. Ett sådant ombud undviker dessutom att betunga tvisten med onödig bevisning och omständigheter som saknar relevans för målet och skapar på så sätt en mer saklig prövning av tvisten.

Ett ombud som har erfarenhet av att arbeta förlikningsinriktat vet dessutom att de mål där parterna träffar en samförståndslösning i högre utsträckning gynnar de barn som det tvistas om, då det oftast leder till ett bättre samarbete mellan föräldrarna och förbättrar deras relation på sikt. Det ska också nämnas att det oftast är föräldrarna till barnet som känner barnet bäst och därför har mest kunskap om vilka lösningar som passar barnets individuella behov. I de fall där en stridslysten processföring istället förs och där domstolen är den aktör som till slut tvingas besluta kring vad som är bäst för barnet, riskerar utfallet att inte bli lika bra för barnet.

Med det sagt ska det nämnas att det inte är lämpligt med ett förlikningsinriktat arbetssätt i alla mål, men frågan är om inte fler par skulle undvika att hamna i en domstolsprocess om de från början satte sig ner och reflekterade kring vilka alternativa lösningar som står till förfogande. Onödiga konflikter som tar fokus från barnets intressen och bästa skulle således undvikas i högre utsträckning.

!

Anna Östberg
Jurist