English
Deutsch
Vi har flyttat till större lokaler!
Från och med den 1 november 2012 har Insulander Lindh Advokatbyrå ny adress: Nybrogatan 7, 114 34 Stockholm.
Kanske är medling den bästa lösningen för oss
Ni kanske minns filmen “Kramer mot Kramer” från 1979 med Dustin Hoffman och Meryl Streep i huvudrollerna. Filmen handlar om en skilsmässa och en vårdnadstvist som avgörs i domstol. Makarna slåss med ganska smutsiga medel med hjälp av sina advokater till dess att de inser att de dels inte mår bra av detta själva men framförallt att deras son inte mår bra av att märka hur föräldrarna bråkar.
Att allt fler skilsmässor slutar i domstol bekymrar regeringen här i Sverige varför det föreslagits försök med särskilda separationsteam som kan erbjuda föräldrar och barn stöd och hjälp i samband med en separation. Syftet är att förmå separerande par att komma överens utanför domstol. För er som vill läsa mer om detta bifogar jag en länk, börja med att klicka på ordet separationsteam.
Min uppfattning är att det finns en del skilsmässor och vårdnadstvister som av olika skäl är så infekterade att det i dessa fall inte finns någon annan utväg än att ärendet avgörs av domstol. Dock är det min absoluta övertygelse att en stor del av de mål som idag prövas av domstol skulle kunna nå en bättre lösning om det istället medlades fram en lösning som skräddarsys utifrån just denna familjs situation. Det finns enligt mig färre olämpliga föräldrar än vad det finns onödiga konflikter.
Genom medling kan parterna hitta en samförståndslösning som båda fått vara med och utforma vilket underlättar framtida möten parterna emellan t ex vid barnens födelsedagar, skolavslutningar, högtider och föräldramöten. En sådan lösning kan vara mycket mer värd i det långa loppet än ett domstolsbeslut som visar att man efter en segdragen konflikt i domstol faktiskt fick lite mer rätt än barnets andra förälder.
För de parter som är beredda att släppa lite på sin egen prestige tror jag att medling med hjälp av erfarna och empatiska sakkunniga är ett väldigt bra alternativ till att slita sin tvist i domstol.
Om ni befinner er i denna situation och känner att domstolsvägen känns lite för hård, trubbig och osäker är ni välkomna att kontakta oss för ett första gemensamt möte.
Joakim Lyckman
Advokat
Gemensamt ägd egendom
När två eller flera parter köper egendom tillsammans förutsätts det att parterna äger den samägda egendomen med lika stora andelar om inte annat kan visas. Nyligen lämnade Högsta domstolen riktlinjer för att frångå antagandet.
När två eller flera parter köper egendom tillsammans, det kan t ex vara vänner, sambor eller makar, blir de s.k. samägare till egendomen enligt lagen om samäganderätt. Enligt lagen förutsätter man att parterna äger den samägda egendomen med lika stora andelar om inte annat kan visas.
Om det är två makar som har köpt egendom tillsammans stämmer antagandet “lika stora andelar” väl överens med den familjerättsliga principen som innebär att egendom ska delas lika vid äktenskapets upplösning. Det är ju så att all egendom som makarna äger, oavsett om de har köpt den själva eller tillsammans, enligt huvudregeln ska delas lika när äktenskapet upphör. Huvudregeln grundar sig på tanken att makarna, på olika sätt bidrar till äktenskapet och att en likadelning vid äktenskapets upplösning därför oftast är motiverad, även om den ena maken har förvärvat en större andel av den samägda egendomen än den andra maken.
Som huvudregel är bodelningen mer omfattande om man är gifta än om man är sambor. Mellan sambor är det endast samboegendom som blir föremål för bodelning, det vill säga bostad och bohag som har förvärvats för sambornas gemensamma användning. Det huvudsakliga syftet med skillnaden i bodelningens omfattning är att äktenskapet innebär en ekonomisk gemenskap som ska ge ett starkare skydd åt den ekonomiskt svagare parten.
Det är inte ovanligt att sambor tillsammans köper sådan egendom som inte ska ingå i bodelning, t ex båtar, bilar, fritidshus, etc. För det fall samborna t ex har köpt en båt tillsammans med olika stora insatser kan det vara värdefullt för samborna att kunna frångå antagandet i lagen om samäganderätt, dvs att gemensamt förvärvad egendom ägs med lika andelar. Detsamma gäller för det fall två eller flera andra personer (ej makar eller sambor) köper egendom tillsammans med olika stora andelar.
Fram till nyligen har det inte funnits riktlinjer för att frångå antagandet. Högsta domstolen meddelade i juni i år en dom (mål nr T 3108-10) om sambors ägarandelar i en av dem gemensamt införskaffad och samägd segelbåt, det vill säga sådan egendom som inte ska ingå i bodelningen mellan sambor. I det aktuella målet hade främst mannen utfört arbete på segelbåten. Båten förvärvades genom att kvinnan betalade 120 000 kr och mannen 535 000 kr. Parterna var överens om att de var samägare till båten men oense om storleken på ägarandelarna.
Eftersom det i lagen om samäganderätt presumeras samägande med lika andelar innebär det att den part som påstår sig ha bättre rätt till mer än hälften av egendomen har bevisbördan för sitt påstående. Först i och med avgörandet har frågan om vilka beviskrav som ska tillämpas och vilka omständigheter som ska vägas in i bedömningen avgjorts.
I det förevarande målet lade Högsta domstolen tyngdpunkten kring följande frågor:
– Hur har samäganderätten uppkommit?
– Vilken relation har parterna till varandra?
– Vilken typ av egendom rör det sig om?
Om samäganderätten har uppkommit genom ett gemensamt förvärv eller genom ett avtal mellan parterna ställs det, enligt domstolen, ett lägre beviskrav än om förvärvet skett genom t ex gåva eller testamente. Domstolen kom även fram till att det ska ställas högre krav på att makar och sambor kan visa att ägarförhållandet inte är hälften vardera, jämfört med om parterna inte har en sådan nära relation till varandra. För makar och sambor kan det dessutom ha betydelse om det rör samägande till egendom som ska ingå i bodelning eller ej. Make eller sambo som vill göra gällande att egendom inte ägs med hälften vardera måste således tydligare kunna visa att så är fallet vad gäller egendom som ska ingå i bodelning än vad som gäller för sådan egendom som ska hållas utanför bodelning.
Enligt domstolen bör man, i det enskilda fallet, dessutom ta hänsyn till den samägda egendomens art, användningsändamål och värde, liksom till parternas ekonomiska bidrag, andra insatser, ansvar för lån som tagits upp för att betala egendomen och parternas ekonomiska sammanflätning i övrigt. Vidare anförde domstolen att det vid samägande “i ett äktenskap eller i ett samboförhållande finns anledning till att bestämma andelarna ganska summariskt med hänsyn till den generositet som typiskt sett kan förmodas föreligga i en sådan relation”.
I det aktuella målet gjorde Högsta domstolen följande bedömning. Parterna var sambor vid inköpet och båten utgjorde inte samboegendom. Det stod klart att de var samägare och att båten inköpts för gemensamt bruk. De gjorde olika insatser vid förvärvet och genom arbete med båten (kvinnan en mindre insats av båda slagen). Det fanns inte någon gemensam partsavsikt om andelarnas storlek vid tidpunkten för köpet. Av betydelse var att parterna hade uppdelad ekonomi och att det var fråga om en betydelsefull investering för både mannen och kvinnan i förhållande till deras ekonomi i övrigt. Andelarna bestämdes därför utifrån respektive parts ekonomiska bidrag vid förvärvet.
Jeanette Jacobsson
Rättshjälp
Har man inte råd att själv betala advokatarvodet är man beroende av en rättsskyddsförsäkring eller att staten beviljar rättshjälp. Men endast om man har en mycket begränsad ekonomi kan man räkna med ekonomiskt stöd från staten.
Rätten till rättshjälp
Rättshjälp och rättssäkerhet
Alla som bor i Sverige ska vara säkra på att man den dag man kommer i kontakt med rättsväsendet får en rättvis och rättssäker behandling. Att detta är anses vara en mänsklig rättighet framgår av den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. I Artikel 6 stadgas att var och en vid prövningen av ens civila rättigheter och skyldigheter eller vid en anklagelse för brott, ska vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång. Enligt min uppfattning inbegriper detta rätten att företrädas av en kunnig och erfaren advokat.
Men trots detta har allt färre personer ekonomisk möjlighet att anlita juridisk hjälp! En grundläggande rättighet i en rättsstat är den enskildes rätt att fritt få välja ombud, vilket även innebär att man måste ha ekonomiska förutsättningar att göra så. Sedan några år tillbaka har det ekonomiska stödet från staten, som ska garantera denna rättighet, urholkats.
Har man inte råd att själv betala advokatarvodet är man beroende av en rättsskyddsförsäkring eller att staten beviljar rättshjälp. Rättsskydd genom t ex hemförsäkringen beviljas dock inte för alla typer av rättstvister, t ex inte i vårdnads-, boende- och umgängestvister om barn i direkt samband med skilsmässa eller separation. Inte heller rättshjälp från staten beviljas för alla typer av rättstvister och endast om man har en mycket begränsad ekonomi kan man räkna med ekonomiskt stöd.
I vilka fall kan man få rättshjälp
I brottmålsrättegångar anses det enlig Europarådskonventionen vara en minimirättighet för den som blivit anklagad för brott att, när han saknar tillräckliga medel för att betala ett rättegångsbiträde, erhålla ett sådant utan kostnad, om rättvisans intresse så fordrar. Staten betalar i stor utsträckning kostnaderna för en försvarsadvokat.
Även i civilrättsliga tvister, finns möjligheter att ansöka om rättshjälp. Möjligheten att erhålla hjälp från staten är dock mer begränsad i de så kallade tvistemålen.
För att få rättshjälp i familjemål behöver det finnas särskilda skäl. Som familjemål räknas till exempel när föräldrar inte kommer överens om barnets vårdnad, boende och umgänge. Det krävs också särskilda skäl för att få rättshjälp när tvisten handlar om underhållsbidrag till barn. Det räcker i regel inte med det är fråga om komplicerade förhållanden eller beräkningar. I de undantagsfall som rättshjälp beviljas är det nästan uteslutande barn som får rättshjälp beviljat, men även barnen måste kunna uppge särskilda skäl.
Rättshjälp kan erhållas i tvister om pengar, när det rör en fordran som inte är av ringa värde.
Man kan få rättshjälp om man blivit utsatt för ett sexualbrott utomlands, till exempel blivit våldtagen eller blivit sexuellt ofredad på semestern.
I arbetstvister kan rättshjälp erhållas om man inte är fackligt ansluten eller om ens fackförbund av någon anledning inte kan erbjuda hjälp.
I konsumenttvist finns det möjlighet att få rättshjälp om Allmänna reklamationsnämndens beslut inte följs.
I förvaltningsrättsliga tvister, dvs beslut från myndighet, t ex försäkringskassan, kan rättshjälp i teorin erhållas. Men eftersom både en förvaltningsmyndighet och förvaltningsdomstolen ska utreda varje tvist noggrant enligt gällande bestämmelser meddelas i praktiken sällan rättshjälp i dessa fall.
Vem har rätt till rättshjälp?
Endast om man har en inkomst, eller ett ekonomiskt underlag (summan av inkomster, försörjningsbörda, förmögenhet och skulder) som understiger 260 000 kr per år har man rätt att få rättshjälp från staten. Förutsättningar är även att kostnaden inte täcks av privata försäkringar, t ex rättsskyddet i hemförsäkringen. Vidare ska det finnas behov av juridisk hjälp och det ska vara rimligt att staten bidrar till kostnaderna i angelägenheten.
Beviljas rättshjälp ska man bidra till kostnaderna genom att betala en rättshjälpsavgift som bestäms till en procentuell andel av kostnaderna för hjälpen. Staten betalar resten. Om man förlorar ett mål i en domstol gäller som regel att man ska betala sina egna rättshjälpskostnader (dvs rådgivnings- och rättshjälpsavgift) och motpartens hela rättegångskostnader (både rättshjälpsavgiften och rättshjälpen som beviljats från staten).
Inkomst rätthjälpsavgift minimibelopp
0-50 000 kr 2% –
50 000 – 100 000 kr 5% 500 kr
100 000 – 120 000 kr 10% 1 000 kr
120 000 – 150 000 kr 20% 1 500 kr
150 000 – 200 000 kr 30% 2 000 kr
200 000 – 260 000 kr 40% 5 000 kr
Den som har barn får dra av 15 000 kr per barn från årsinkomsten, dock maximalt 75 000 kr.
Beloppen har inte ändrats sedan den 1 april 1999! Detta medför i praktiken att allt färre personer har ekonomisk möjlighet att anlita juridisk hjälp. 2000 fick 14 000 personer ekonomiskt stöd från myndigheten, 2012 hade antalet halverats till drygt 7 000 personer. Den fråga som vi bör ställa till våra politiker är, hur detta överensstämmer med rättssäkerheten och varje medborgares rätt till en rättvis och rättssäker behandling?!
Alexandra Lyckman
Advokat
Sambor kan inte lagen
Jag tänker ibland när jag träffar sambor som ska separera att det både är märkligt och väldigt olyckligt att det finns en sådan bristande kunskap om sambolagen.
Trots att sambolagen har funnits sedan 1987 är många helt okunniga om vad som gäller juridiskt som sambor, det visar en ny undersökning som länsförsäkringar låtit göra: http://nyhetsrum.lansforsakringar.se/2012/06/26/sambor-lever-i-falsk-trygghet/
Jag tänker ibland när jag träffar sambor som ska separera att det både är märkligt och väldigt olyckligt att det finns en sådan bristande kunskap om sambolagen. Den vanligaste okunskapen rör främst två saker; det ena är att sambor inte ärver varandra. Det andra är att de inte förstått att värdet på den gemensamma bostaden fördelas hälften var mellan dem alldeles oavsett om någon av dem betalat mer eller äger en större andel. Vill man inte ha en hälftendelning måste man skriva ett samboavtal. Det råder dock också en del missuppfattningar om vad man kan och inte kan skriva i ett samboavtal. Det bästa är att rådfråga en jurist som vet.
Jag skulle gärna nå ut med information om sambolagens innebörd på ett mer omfattande sätt i förebyggande syfte.
Mia Edwall Insulander
Advokat
Vårdnadsutredningar – utreder de barns bästa?
I mitt jobb läser jag ofta vårdnads – boende och umgängesutredningar. Min uppfattning är att de har mycket skiftande kvalitet. Det är sällan de på ett noggrant och initierat sätt utreder barnets bästa. Bristerna i utredningarna är ett akut problem som får stora konsekvenser för de barn som är inblandade.
I mål om barns boende, vårdnad eller umgänge genomförs det ofta en utredning. Socialtjänsten, familjerätten, har då en skyldighet att utreda vad som är till barnets bästa. Vid bedömningen ska de särskilt beakta föräldrarnas förmåga att samarbeta, barnets behov av en nära och god kontakt med båda sina föräldrar, göra en riskbedömning samt utreda barnets egen vilja.
Barnets bästa är ett öppet begrepp och öppnar upp för tolkningsutrymme. Det medför att utredningarna idag har mycket varierande kvalitet. Det finns ej heller i Sverige någon enhetlig metod för hur riskbedömningarna i vårdnadsutredningar ska genomföras. En riskbedömning utförd av t.ex. Familjerätten i Solna ser därför helt annorlunda ut än den som en familjerätt på Södermalm eller någon annanstans i landet gör. I vissa fall gör man ingen riskbedömning alls trots att det finns omständigheter som tyder på att barnet far illa.
Riskbedömningarna i vårdnadsmål genomförs heller inte på samma sätt som de riskbedömningar som göra enligt socialtjänstlagen efter en orosanmälan till socialtjänsten. Det är olika enheter inom socialtjänsten som genomför de utredningarna, utan något samarbete kring metod vid riskbedömningar.
Hur kan det vara så i Sverige idag 2012 att utredningarna har så skiftande kvalitet? Hur utredarna bedömer barnets bästa kan i samma fall skilja sig beroende på var du bor.
Jag sitter med i en referensgrupp hos socialstyrelsen i ett projekt som ska arbeta fram en vägledning som stöd för utredarna vid riskbedömningar i vårdnads- boende och umgängesutredningar. Vid möte nyligen med flera socialsekreterare från olika delar av landet förstod jag hur lite hjälp, metod och vägledning de har när de genomför sina utredningar. Därav Socialstyrelsens arbete med att försöka ta fram en enhetlig vägledning vilket är mycket positivt. Dock framkom vid mötet också vilka stora svårigheter det finns med att hitta en enhetlig metod för riskbedömningarna i vårdnadsutredningar.
Inte heller anser jag att man på ett tillfredsställande sätt lyckas utreda barnets egen vilja. Samtalen med barnen i utredningarna idag får oftast mycket mindre utrymme än samtalen med föräldrarna. Samtalen med barnen tolkas ofta och omformuleras utifrån vad föräldrarna har lämnat för utsagor. Jag tror att det i barnsamtalen ofta fattas kompetens kring barn; hur man ska tolka och bedöma vad barnet säger. I likhet med barnförhör hos polisen krävs särskild kompetens för att verkligen kunna bedöma barnets egen vilja utifrån vad det själv säger, eller inte säger. Jeanette Sundhall har i en doktorsavhandling i Göteborg undersökt barnets rätt att komma till tals i vårdnadstvister och har bl.a. kommit fram till just att barnen inte har så goda möjligheter att göra sin röst hörd. Det är märkligt med tanke på att 2006 års ändringar i föräldrabalken främst syftade till att stärka barnperspektivet.
Vårdnadsutredningarna får stor betydelse som bevisning när målet ska avgöras i domstolen. Enligt min erfarenhet är det i majoriteten av fall som domstolen, utan att alltid närmare granska utredningen, dömer i enlighet med utredarnas bedömning. Utredningarna får därför stor betydelse i de enskilda fallen och det är enormt viktigt att de är tillräckligt kompetent utförda.
I praktiken handlar både utredningarna och domstolarnas domar ofta om föräldrarnas rätt till barnet. Det är fel. Det ska istället handla om barnets rätt. Barnets rätt måste få utredas på ett ordentligt, metodiskt och enhetligt sätt på familjerätter över hela landet.
Mia Edwall Insulander
Advokat
Jäv eller inte jäv?
Jäv föreligger när någon brister i opartiskhet. Enligt svenska akademiens ordlista betyder jäv ” anmärkning eller invändning mot någons behörighet”. Att våra domstolar skall vara opartiska är en förutsättning för att hela rättssystemet skall fungera.
I 1 kap 9 § regeringsformen fastslås att en domstol i sin verksamhet skall beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.
I tvister om vårdnad, boende och umgänge för barn är det vanligt förekommande att domaren i målet deltar aktivt för att få föräldrarna att komma överens. Detta sker ofta i s.k. samförståndslösningsdiskussioner, vilka hålls antingen i samband med första mötet i tingsrätten (muntlig förberedelse), under handläggningens gång genom telefonsamtal med ombuden, eller inför den slutliga förhandlingen (huvudförhandlingen).
Varken i samförståndslösningsdiskussionerna, eller i andra sammanhang i kontakten med föräldrarna, får domaren uppträda så att hans eller hennes opartiskhet ifrågasätts. Domaren måste vara försiktig med vad som sägs så att inte föräldrarna uppfattar det som att domaren tagit ställning.
Nyligen fick en domare vid Blekinge tingsrätt kritik från Justitieombudmannen för att ha uttalat sig på ett sätt som kunde ifrågasätta hennes opartiskhet (beslut 2012-03-23, dnr 222-2011). Målet gällde bland annat umgänge för barn och pappan i målet hade tidigare tillerkänts visst umgänge med sitt barn tillsammans med kontaktperson. Några dagar innan huvudförhandling skulle hållas i målet, och då umgänge skulle utövas, meddelade Familjerätten att man inte längre kunde bistå med kontaktperson. Domaren i målet ansåg att det var olämpligt att domstolen så nära inpå en huvudförhandling skulle ompröva frågan om umgänge. Domaren kontaktade därför pappans ombud och föreslog en samförståndslösning som gick ut på att pappan skulle avstå umgänge med barnet tills efter huvudförhandlingen. Domaren meddelade även att om pappan avstod umgänge skulle det kunna ses som ett tillfälle för pappan att visa att han hade förmåga att samarbeta i frågor som rörde barnet.
Justitieombudsmannen kritiserade domarens uttalande och meddelade att det fanns en risk att pappan i målet upplevde det som en press från domstolens sida att handla på visst sätt för att vinna framgång i målet. Det fanns således en risk att domaren i målet kunde ha uppfattats som partisk.
Förklaras en domare partisk måste en ny domare ta över målets handläggning. Problemet är dock att frågan om partiska och jäviga domare är känslig, vilket sannolikt gör att många drar sig för att ifrågasätta. Ingen vill ju irritera domstolen. Men i advokatens främsta roll ligger att tillvarata klientens intressen fullt ut. Advokaten är inte rättens tjänare! För att tillvarata klientens intressen fullt ut, och även för att upprättahålla ett fungerande rättssystem där alla skall stå lika inför lagen, måste varje fall av misstänkt partiskhet hos en domare synliggöras.
Kajsa Sandström
Varför behöver jag upprätta testamente?
När jag träffar klienter brukar jag börja med att fråga om de vet vem som ärver tillgångarna den dagen de går bort.
En del vet precis vad som händer och vill undvika att arvet fördelas enligt lag. Flera klienter har hört uttrycket “enskild egendom” och undrar om de måste skriva ett testamente för att tillgångarna ska bli barnens enskilda. Gifta makar undrar om de måste skriva ett testamente för att få sitta i så kallat “orubbat bo” och sambor med eller utan barn undrar vad de måste skriva för att skydda, dels varandra och dels barnen. Att dagens normalfamilj i många fall består av barn från tidigare förhållanden tillsammans med gemensamma barn komplicerar situationen ytterligare då lagen har olika regler för så kallade “särkullbarn” och gemensamma barn.
Jag upplever det som väldigt vanligt att föräldrar, och för den delen också mor- och farföräldrar, anser att barnen/barnbarnen i deras ögon inte är mogna att förvalta ett stort kapital vid 18 års ålder och undrar om man på något sätt kan skjuta myndighetsåldern framåt i tiden.
Andra är oroliga över vad som ska hända med släktgården/sommarstället ifall barnen inte kommer överens. Kanske vill de att något av syskonen ska ha förtur till att köpa ut landstället. Inte sällan träffar jag klienter som inte efterlämnar andra arvingar än Allmänna Arvsfonden. Många av dessa vill styra sina tillgångar till något helt annat. Kanske räcker pengarna till att bilda en stiftelse eller en minnesfond. Andra, med en sjukdomshistoria i släkten vill styra sina pengar till forskning inom just detta specifika område.
I alla ovanstående situationer bör testamente upprättas. Egendom blir inte “enskild” om man inte uttryckligen skrivit det. Så kallade “särkullbarn” får ut hela sitt arv före sin styvmor/styvfar om inte testamente upprättats. Att sambor inte ärver varandra enligt lag gör det nödvändigt att upprätta ett testamente för att åtminstone skydda den gemensamma bostaden. Vill man skjuta på myndighetsåldern behöver testamente upprättas och vill man att en symbolisk summa pengar eller en tavla skall tillfalla den gode vännen måste testamente upprättas.
För den stora gruppen gifta makar med både gemensamma barn och barn från tidigare förhållanden finns ofta medvetenheten att någon handling bör upprättas men inte alltid förmågan att bedöma effekten av den upprättade handlingen.
Ett testamente är färskvara. I takt med att åren går kan verkligheten förändras vilket gör att ett testamente som upprättats bör ses över med jämna mellanrum. Att man upprättat ett testamente innebär inte att det inte får ändras. Så länge man lever och är “vid sina sinnens fulla bruk” kan man ändra sitt testamente.
Bryr du dig om vad som händer med dina tillgångar den dagen då du dör bör du upprätta ett testamente. Det finns inga krav på att testamenten upprättas av jurist men det är enligt min uppfattning en absolut rekommendation att konsultera en jurist, om inte annat för att få bekräftelse på att man tänkt rätt.
Joakim Lyckman
Advokat
Ta hjälp med bouppteckningen
– ett sätt att spara pengar?
I DN Ekonomi kunde man den 24 februari 2012 läsa en artikel med rubriken “Säkrast att ta hjälp med bouppteckningen”. Rubriken väckte förstås mitt intresse eftersom bouppteckningar är något som tillhör mitt dagliga arbete på kontoret.
Enligt lag ska en bouppteckning förrättas senast tre månader efter ett dödsfall. Samtliga dödsbodelägare, efterarvingar samt efterlevande make eller sambo ska lämnas möjlighet att tillsammans träffas på ett förrättningsmöte för att sammanställa den avlidnes och den efterlevandes tillgångar och skulder som de såg ut på dödsdagen. Bouppteckningen ska därefter registreras hos Skatteverket. En registrerad bouppteckning fungerar sedan som en legitimationshandling för dödsbodelägarna och ligger även till grund för arvskiftet.
I artikeln kunde man läsa att en jurist gav rådet att alltjämt ta juridisk hjälp med upprättande av bouppteckningar eftersom det annars kan bli en dyr historia. Redan av inledningen i artikeln får man som läsare reda på att “en vanlig bouppteckning kostar tusentals kronor – men att göra den själv är svårt och kan bli ännu dyrare”. Påståendet om att en bouppteckning som man gör själv “kan bli ännu dyrare” än om man tar professionell hjälp diskuteras, anmärkningsvärt nog, inte någonstans i artikeln. Själv menar jag att en okomplicerad, eller en s.k. vanlig, bouppteckning behöver inte kosta tusentals kronor. I bästa fall behöver den inte kosta mer än resan till förrättningsmötet, ett kuvert, frimärke och lite bläck. Själva registreringen kostar ingenting och blanketter och broschyrer kan man beställa kostnadsfritt från Skatteverket.
I artikeln påstås det att Skatteverket inte rekommenderar att man gör en bouppteckning själv. Det vågar jag med styrka påstå vara en felaktighet. Hos skatteverket finns färdigtryckta blanketter och broschyrer att hämta som underlättar upprättandet av en bouppteckning. Skatteverket bistår även med rådgivning och hjälp över telefon. Jag har själv erfarenhet från Skatteverkets bouppteckningssektion som registrerar bouppteckningar såväl från privata ingivare som professionella. Min uppfattning är att privata ingivare många gånger gör en korrekt bouppteckning från början till slut, något som faktiskt vissa professionella ingivare inte klarade förrän efter flertalet kompletteringar efterfrågade av skatteverket.
Nu menar jag inte att man aldrig ska ta hjälp med att upprätta en bouppteckning. Självklart ska den som vill och behöver ta hjälp. Det är långt ifrån alla gånger som en bouppteckning är helt okomplicerad. Många gånger kan det vara invecklat och svårt. Till exempel kan den avlidne vara medborgare i ett annat land eller ha dubbelt medborgarskap vilket kan medföra att andra regler än den svenska ärvdabalkens regler ska tillämpas. Det kan även uppstå problem kring hur egendom ska värderas och till vilket värde. Vidare kan handlingar upprättade av den avlidne, såsom gåvobrev och testamenten, vara besvärliga att tolka. Gåvor kan exempelvis aktualisera regler om förskott på arv eller frågor om gåvan egentligen utgör ett lån till en arvinge och ett testamente kan exempelvis brista i de krav som finns uppställda för att ett testamente ska anses vara giltigt.
Att tvister föreligger inom familjer är inte ovanligt. Inte minst i samband med dödsfall kan starka känslor orsaka osämja även mellan de starkaste av blodsband och leda till att bouppteckningen drar ut på tiden. I vissa fall kan det alltså vara bra att ta hjälp av en opartisk person, företrädesvis en jurist som besitter sakkunskap och på ett professionellt sätt kan fokusera på de juridiska bitarna istället för de känslomässiga.
Med detta sagt vill jag justera det som framfördes i artikeln. Självklart lönar det sig att först och främst se till den egna förmågan. Vill och tror man sig kunna ge sig på att förrätta bouppteckningen själv för att komma billigare undan – ge det ett försök! Lyckas man inte eller kommer det med all säkerhet uppkomma juridiska klurigheter – ta hjälp så snart du kan för att spara både tid och pengar.
Jeanette Jacobsson
Debatt om vårdnadstvister i SVT
Är det lättare att flytta med ett barn, utan den andre vårdnadshavarens medgivande, inom Sverige än utomlands?
Jag deltog i en diskussion om vårdnadstvister i “Debatt” i SVT i torsdags den 16/2. Diskussionen tog sitt avstamp i Hanne Kjöllers artikel på DN Debatt.
Hanne Kjöllers debattartikel handlar om huruvida det är lättare att flytta med ett barn, utan den andre vårdnadshavarens medgivande, inom Sverige än utomlands.
Föräldrar som har gemensam vårdnad ska vara överens om att ett barn flyttar. De ska också vara överens om att ett barn byter skola. Om en förälder ändå tar saken i egna händer och väljer att flytta med ett barn eller byta skola – vad händer då? Den andre föräldern kan då väcka talan i domstol och yrka på ett interimistiskt (tillfälligt) beslut om att barnet skall bo hos honom / henne ( dvs. “flytta” tillbaka). Föräldern kan också yrka på ensam vårdnad. Det tar i regel några veckor för tingsrätten att meddela ett interimistiskt beslut. Min erfarenhet är då att tingsrätterna ofta beslutar att barnet “ska tillbaka”. Även om domstolarna idag är restriktiva med att meddela alltför ingripande beslut interimistiskt finns det en låg tolerans när en förälder flyttar ett barn i strid med den gemensamma vårdnaden. Det finns således lagliga möjligheter att få tillbaka ett barn då en förälder flyttat utan den andres medgivande. Eftersom interimistiska beslut meddelas relativt snabbt har barnet inte heller hunnit rota sig i en ny miljö.
Mer komplicerat blir det dock om en förälder anmäler den andre föräldern för något brott gentemot barnet. I de fallen måste både polisen och de sociala myndigheterna utreda huruvida barnet utsatts för något brott. I de fallen rekommenderar oftast de sociala myndigheterna att umgänge /boende med den misstänkte föräldern ej skall ske under utredningstiden. Under den tiden finns det en större möjlighet för den förälder som anmält den andre föräldern att flytta, även om det fortfarande är i strid med en gemensam vårdnad.
Eftersom det finns barn som utsätts för brott av en förälder måste det finnas en möjlighet att, under en utredning, tillfälligt bestämma att umgänge ej ska ske. Stora problem kan dock uppstå när en förälder använder osanna påståenden om övergrepp som en metod att undanhålla barnet från den andre föräldern. Detta sker ibland.
Jag anser att både polis och de sociala myndigheterna måste vara noggranna med att göra en helhetsbedömning när de får in en anmälan. Har det skett anmälningar förut som har lagts ned? Ligger föräldrarna i tvist? Finns det något annat som kanske talar för att anmälan är obefogad? Om myndigheten som utreder ser att det finns faktorer som talar för att anmälningen ej är trovärdig borde de kunna bedriva sin utredning och komma till ett beslut mer skyndsamt än vad som sker idag.
Om en förälder vid ett flertal tillfällen blivit anmäld av den andre föräldern för brott som ej kunnat styrkas kan det tala för att vårdnaden eller boendet bör ändras. Min uppfattning är att domstolarna idag ser allvarligt på en sådan omständighet eftersom den anmälande föräldern då ej förstår barnets behov av en nära och god kontakt till båda sina föräldrar (som betonas i lagen FB 6:2 a§).
Domstolarna är idag också uppmärksamma på huruvida en förälder har förmåga att se till barnets behov av en nära och god kontakt med båda sina föräldrar. Om en förälder motarbetar umgänge med den andre utan grund är det ej till barnets bästa att den föräldern har huvudansvaret (se t.ex. Svea Hovrätts dom 2010-09-21 i mål nr T 10164-09 och Göta Hovrätts dom 2011-06-13 i mål nr T 2973-10).
Sammanfattningsvis tycker jag att, när det gäller att flytta ett barn inom Sverige utan den andres medgivande, det ej är särskilt “lätt” idag med vår nuvarande lagstiftning. Däremot tar det ofta alltför lång tid för myndigheterna att utreda en anmälan om att barnet utsatts för brott. Särskilt i de fallen då omständigheter talar för att anmälan är obefogad.
Mia Edwall Insulander
Advokat
Senaste blogginläggen
Praktikens betydelse för den studerande juristen2023-04-26 - 14:21
Måste jag verkligen göra en bodelning?2023-04-04 - 08:33
