Alla berörs vi av familjerätten någon gång i livet: du kanske blir sambo med någon, gifter dig, skiljer dig skaffar barn och någon dör…

Självklart finns det lagar som reglerar vad som gäller juridiskt i dessa situationer. Ändå är det förvånansvärt få personer som informerar sig innan det är för sent.

I mitt jobb som familjerättsadvokat reflekterar jag ibland över hur lite kunskap många har om juridiken i sin egen familjerättsliga situation. Vissa jag pratar med utgår från att juridiken stämmer överens med deras egen ‘moraliska kompass’ :

” jag betalade mer än vad han gjorde vid förvärvet av huset så jag ska ju ha tillbaka min insats först, innan vi delar på resten” eller

” självklart har barnet rätt till båda sina föräldrar och därför ska han bo varannan vecka, något annat är ju inte aktuellt”.

Ofta råder också direkta missuppfattningar om den familjerättsliga lagstiftningen t.ex:

När barn fyller 12 år får de bestämma själva var de vill bo.

Gemensam vårdnad innebär att barnet ska bo varannan vecka.

Jag har samma juridiska skydd som sambo och som gift.

Jag har rätt att leva på samma standard som mitt ex efter en skilsmässa.

Jag vågar inte svara på vad dessa missuppfattningar eller okunskap beror på. Det finns säkert mänskliga förklaringar till varför man inte  vill , kan eller orkar informera sig om juridik när de gäller de närmsta relationerna. Jag har förståelse för att det kan verka oromantiskt , ‘ödesdigert’ eller överdrivet att ta reda på vad som gäller i en situation som man inte vill ska ske. Ändå, vill jag gärna uppmuntra till större engagemang i och information kring dessa frågor. Bristen på kunskap om juridiken i den egna familjerättsliga situationen får alldeles för stora konsekvenser för den enskilde individen i många fall.

I vissa skeden i livet bör man få hjälp eller tips om möjligheten till information. När man väntar barn kunde kanske t.ex. BVC lämna information om viss juridik kring vårdnad om barn, eller hänvisa till jurist eller socialtjänsten för att få veta mer. Socialtjänsten erbjuder s.k. samarbetssamtal vid en separation där man kostnadsfritt tillsammans med socialsekreterare får diskutera barnens boende och umgänge. Kanske kunde samtal även erbjudas när man nyligen fått barn men fortfarande är tillsammans? När man gifter sig kunde vigselförrättaren informera lite närmare kring juridiken och peka på vad som kan vara nödvändigt att skaffa ytterligare information om. Sjukhus eller andra vårdinrättningar kunde kanske också lämna viss information eller tipsa om var man kan få veta mer.

Media kunde, enligt min mening, oftare belysa den familjerättsliga lagstiftningen. Arvstvisten mellan Stieg Larssons sambo och pappa/ bror har medfört att allmänheten, av vad jag har märkt, bättre har förstått att sambor inte ärver varandra. Det borde dock ej krävas uppmärksammade ‘kändis-tvister’ för att media ska kunna illustrera hur juridiken fungerar i det enskilda fallet.

Jag som arbetar med familjerätt lämnar gärna information i förebyggande syfte. En timmes juridisk konsultation hos en familjerättsadvokat kan vara en billig ‘försäkring’ jämfört med en årslång tvist baserad på en missuppfattning eller okunskap.

Mia Edwall Insulander
Advokat

Belönar rättssystemet fel förälder?

Hanne Kjöller uppmärksammade i en ledarartikel i DN nyligen hur en förälder, till synes med domstolens acceptans, kan flytta ett barn inom Sverige utan den andre förälderns godkännande, eller sabotera umgänget mellan barnet och den andra föräldern.

Allt oftare stöter jag på vårdnads-, boende- och umgängeskonflikter där jag, socialsekreterarna (i bästa fall) och domstolen får intrycket att det framför allt handlar om att barnet används i en konflikt mellan föräldrarna som egentligen handlar om svek, besvikelse och brustna drömmar i de vuxnas relation. Min uppfattning är att detta i de flesta fall är ganska uppenbart för inblandade rättsinstanser. Domstolarna är medvetna om att det förekommer anklagelser och brottsbeskyllningar och som regel kräver man att det ska finnas någon annan omständighet, helst en fällande dom, som bekräftar eller konkretiserar sådana påståenden.

Hur resonerar en förälder som tar sig rätten att förbehålla barnet rätten till den andra föräldern? Jag vet att det finns fall där föräldern skyddar sitt barn från faktiska övergrepp. Men det är inte dessa fall jag talar om. Det är de långt vanligare fallen där en förälder känner sig sviken, lämnad, svartsjuk. Där barnet används för att ge igen, hämnas, bestraffa. Barn är ingen rättighet eller ett föremål som man använder som maktmedel. Och här tror jag att domstolarnas resonemang ligger.

Det är inte ett problem att rättssystemet vägrar att bestraffa en förälder som agerar utifrån eget bevåg. Istället tror jag att domstolarna i de flesta fallen faktiskt är medvetna om att det någonstans i sammanhanget handlar om en liten människa, en egen individ med rättigheter och känslor och en vardag.

Problemet är i stället att det tar för lång tid innan domstolarna fattar ett slutligt beslut. Efter lagändringen 2006 har domstolarna blivit restriktivare med att meddela interimistiska beslut, d v s beslut som gäller tills den slutliga domen meddelas. Man ändrar helst inte en gemensam vårdnad genom ett interimistiskt beslut. Lagstiftaren menar att det finns en risk att det interimistiska beslutet får en styrande verkan på det slutgiltiga avgörandet. Och innan domstolen är redo att meddela ett slutligt avgörande, ser man helst att föräldrarna gått med på medling och /eller samarbetssamtal. Fungerar inte det ska en utredning från familjerätten inhämtas. Dessa tar i bästa fall 4 månader, i realiteten oftast 6 månader. När domstolen är redo att meddela sin dom, har det ofta gått mer än ett år och då är det som regel inte längre försvarligt att riva upp barnet igen från sin nya hemort, skola, kamrater, fritidsaktiviteter.  I vårdnadsmål får sedan vardera förälder stå sina egna rättegångskostnader, oavsett utgången i målet.

Hanne Kjöller drar parallellen med internationella barnbortföranden där Haagkonventionen, rätt tillämpad av medlemsstaterna, är en garant för ett effektivt återförande av barnet till dess hemvistland. Inom sex veckor från ansökan till domstol, ska domstol pröva ärendet och meddela sitt avgörande. Detta fungerar alldeles utmärkt hos Stockholms tingsrätt som är domstolen som prövar alla ärenden där barn olovligen förts till eller kvarhålls i Sverige. Huvudregeln är att barnet ska återföras och att endast begränsade och tämligen tydliga undantag kan göras gällande. Slutligen och inte minst viktigt, så får den förälder som förlorar tvisten betala den vinnande förälderns rättegångskostnader.

Kanske skulle vi ställa samma krav när det gäller nationella barnärenden. Så att huvudregeln är att ett interimistiskt beslut ska meddelas inom 6 veckor, att vårdnadsrätten interimistiskt fråntas den föräldern som undanhåller barnet rätten till den andra föräldern, att barnet ska tillbaka till sin hemvistort och att föräldern som förlorar tvisten är skyldig att ersätta den andra föräldern dess rättegångskostnader.

Alexandra Lyckman
Advokat