Varje minut säljs fyra barn i sexhandeln världen över. Sexhandeln med barn är en växande kriminell miljardindustri. Vi har därför i år valt att skänka en julgåva till Musikhjälpens kamp mot barnsexhandel. Låt oss tillsammans göra denna värld lite bättre för våra barn.
God Jul och Gott Nytt År
önskar Insulander Lindh advokatbyrå
Många har funderingar vad som händer om man blir sjuk och inte längre kan se efter sina rättsaffärer. Man vill i så fall gärna anförtro någon närstående att se efter ens angelägenheter.
Den 1 juli 2017 trädde en lag om framtidsfullmakter ikraft. Efterfrågad av klienter, ifrågasatt av kollegor. Några kollegor har till och med bestämt sig för att inte medverka till att upprätta framtidsfullmakter. Skälen är de som framgår av styckena 4 och 5 nedan.
Vad klienterna efterfrågar:
En framtidsfullmakt är en fullmakt som någon ger åt en person, så att den personen kan företräda en för det fall han eller hon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller något liknande förhållande varaktigt och i huvudsak inte längre har förmåga att ha hand om de angelägenheter som fullmakten avser.
Det kan vara fråga om ekonomiska och personliga angelägenheter. Undantag gäller för sjukvårdsåtgärder, att ingå äktenskap, bekräfta faderskap, upprätta testamente eller liknande frågor av utpräglat personlig karaktär.
Man kan bestämma att fullmakten ska gälla t ex
Fullmaktshavaren ska fullgöra uppdraget i enlighet med fullmaktsgivarens intressen och, om det är möjligt, samråda med honom eller henne i viktiga frågor.
Fullmakten måste vara skriftlig och undertecknad. Underskriften ska bevittnas av två personer. Den som fått fullmakten – fullmaktshavaren – bedömer om fullmakten trätt ikraft. Man kan i fullmakten även bestämma att domstol ska pröva om fullmakten trätt i kraft.
Här ser jag potentiella konflikter. Frågor man kan ställa sig är
Man kan bestämma att en så kallad granskare ska utses, som ska granska hur den person som har fått fullmakten utför sitt uppdrag.
En framtidsfullmakt kan inte göras oåterkallelig. Är man missnöjd med hur den som fått fullmakten sköter sitt uppdrag kan man med andra ord återkalla fullmakten. Även här bör man vara medveten om att det kan uppstå oenigheter. Om fullmakten trätt i kraft med anledning av att fullmaktsgivaren i huvudsak inte längre har förmåga att ha hand om sina angelägenheter och kanske saknar sjukdomsinsikt, men samtidigt vill återkalla fullmakten, ser jag en risk för att det kan leda till konflikter mellan närstående.
Det finns några saker som kan få stora konsekvenser och påverka de ekonomiska förhållandena i sådan omfattning, att man bör vara försiktig och kanske rent av aldrig låta fullmakten innefatta dessa. Oönskade resultat kan bli konsekvensen eftersom det kan vara svårt att överblicka hur förhållandena är när fullmakten träder ikraft och hur fullmakten kan komma att användas i framtiden.
Var försiktig med och fundera noga på om och varför fullmakten ska innefatta
Jag vill avråda från att låta fullmakten gälla för
Ibland blir lagar motstridiga trots att det är något lagstiftaren försöker att undvika. Ett sådant fall gäller fullmakter och hur de ska gälla efter fullmaktsgivarens död.
Enligt Avtalslagen (2 kap 21 § 1st) fortsätter en fullmakt som huvudregel att gälla efter fullmaktsgivarens död. Samtidigt säger Ärvdabalken, vår svenska lag som har regler om testamenten och arv, att man bara kan förordna om vad som ska ske efter ens död genom testamente. I ett testamente kan man även förordna om en testamentsexekutor eller boutredningsman som ska förvalta boet. Om en testamentsexekutor eller boutredningsman inte förordnas är det dödsbodelägarna som ska förvalta den avlidens egendom (Ärvdabalken 18 kap 1§ 1st). Finns det samtidigt en fullmakt som ger en person rätt att agera i den avlidnes namn efter dödsfallet, kan även detta leda till konflikter. Av den anledningen bör det särskilt anges i framtidsfullmakten, att den inte gäller efter fullmaktsgivarens död. Det kan särskilt nämnas att det även utan fullmakt är möjligt att betala räkningar i den avlidnes namn från den avlidnes konto.
Alexandra Lyckman
Advokat
Efter andra världskrigets slut enades världens stater bland annat om att den ofattbara och fruktansvärda förföljelse och behandling som människor utsatts för under kriget aldrig mer skulle få äga rum. Staterna gick därför samman och bildade Förenta Nationerna, FN, och den 10 december 1948 antog FN:s generalförsamling ”Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna”. Det är ett unikt internationellt dokument som i 30 artiklar fastställer att alla människor har samma värde och rättigheter. Dokumentets betydelse har ökat med åren och förklaringen utgör grunden för dagens omfattande globala och regionala regelverk för att skydda människors rättigheter.
I artikel 14 i den allmänna förklaringen slås det fast att “Envar har rätt att i andra länder söka och åtnjuta fristad från förföljelse.” Denna rättighet har kommit att utvecklas i FN:s flyktingkonvention från 1951 med 1967 års tilläggsprotokoll.
Men vem är att anse som flykting?
En flykting är en person “som flytt sitt land med anledning av en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politisk uppfattning, som befinner sig utanför det land, vari han är medborgare och som på grund av tidigare nämnd fruktan inte kan eller vill återvända till det landet”. Många länder, däribland Sverige, ger även skydd till personer som inte omfattas av konventionen men som riskerar dödsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning i hemlandet.
Enligt UNHCR, FN:s högkommissariat för flyktingar, är idag fler än 65,6 miljoner människor på flykt i världen. Av dem är nästan 22,5 miljoner flyktingar. Det kan jämföras med om samtliga invånare i Sverige, Norge och Danmark, som sammanlagt uppgår till omkring 21 miljoner människor, skulle vara på flykt. Över hälften av dessa är under 18 år. Antalet människor på flykt i världen överstiger för första gången sedan andra världskriget fler än 50 miljoner. Nästan 20 personer tvingas fly varje minut. Varför flyr människor? Av samma skäl idag som förr i tiden: på grund av konflikter, förtryck och fattigdom.
De länder som flest människor flyr ifrån idag är Afghanistan, Syrien och Sydsudan. Människor flyr inte långt, utan de söker ofta skydd i ett grannland där det är fred. De länder i världen som tar emot flest flyktingar idag är Turkiet, Pakistan och Libanon. Endast 17% av de människor som tvingats fly har tagit sig till Europa.
När vi talar om människor på flykt blir det ofta tal om statistik – så även i denna text – och man glömmer lätt bort de enskilda människorna bakom statistiken. Jag vill därför avsluta med följande tänkvärda ord som ingick i ett budskap från FN:s tidigare generalsekreterare, Kofi Annan, på den internationella flyktingdagen (20 juni) år 2005:
”De flesta av oss behöver inte konfronteras med den terror, rädsla, konflikter eller förföljelse som har tvingat miljontals flyktingar världen över på flykt. Vi glömmer lätt bort att de flesta flyktingar är människor precis som vi, med hem, familj, jobb och drömmar – och att de måste överge allt det i ett desperat sökande efter säkerhet i okända miljöer. Samtidigt som de ställs inför en osäker framtid måste dessa vanliga människor samla ett oerhört mod för att överleva och för att bygga upp sina splittrade liv igen.”
Den 10 december varje år högtidlighålls den internationella dagen för mänskliga rättigheter och så även i år. Det finns idag starkare skäl än någonsin att slå vakt om alla människors lika värde och rätten till ett liv i frid och frihet för alla.
Anna Massarsch
Advokat
Som jurist har jag under årens lopp kommit i kontakt med många barn och ungdomar som har blivit utsatta på olika sätt. Det kan vara genom fysiska påhopp som slag och sparkar men det kan också handla om mindre synliga attacker i form av nätkränkningar i sociala medier. Föräldrar jag talat med har med gråten i halsen beskrivit maktlösheten över att inte kunna hjälpa sitt barn på nätet då de först i efterhand insett vidden av kränkningarna som barnet varit utsatt för på Facebook, KiK eller Snapchat.
Av antimobbningsorganisationen Friends nätrapport 2017 framkommer att 35 % av barnen i undersökningen blivit utsatta för nätkränkningar någon gång under det senaste året. Kränkningarna kom från andra barn men även vuxna och skedde på plattformar som bland annat Instagram, KiK, Whatsapp, Snapchat och Facebook. Det handlade om ryktesspridning om barnet, spridning av oönskade bilder på barnet, att barnet fått bilder och filmer med sexuellt innehåll skickat till sig eller att någon skickat nedsättande kommentarer om barnets utseende eller person via nätet. Av de barn som utsatts visste sju av tio vem det var som kränkt och näthatat dem. Trots det tror många barn att vuxna inte kan göra något för att stoppa kränkningarna och att det bara är så det är på nätet.
Som jurist vet jag att det finns hopp och att nätkräkningar går att stoppa. Men vad ska man göra?
Först och främst, ha ett eget liv på nätet och utforska plattformarna där ditt barn vistas. Hur funkar Snapchat? Vad är KiK? Ta reda på det!
Prata hemma om vad som händer på nätet. Visa barnet att du förstår att det som händer på nätet är lika verkligt som det som händer på skolgården eller i omklädningsrummet efter träningen. Be ditt barn visa sina plattformar för dig. Gå igenom inställningar etc tillsammans. Finns det en person som barnet inte vet vem det är bland ”följarna”? Blocka den personen.
Erbjud ditt stöd och visa med ord och handling att du finns där om något händer. Sju av tio barn i Friends undersökning uppgav att de skulle be en vuxen hemma om hjälp om de skulle bli kränkta på nätet. Om ditt barn berättar, visa att du inte accepterar nätkränkningar. Säg att det inte är ditt barns fel och var tydlig med att du står på ditt barns sida.
Dokumentera kränkningarna, exempelvis genom skärmdumpar, bilder, utskrifter m.m. Beroende på vad som hänt kan det vara fråga om brott. Det kan exempelvis röra sig om olaga hot (BrB 4 kap 5 §), förtal (BrB 5 kap 1 §), kränkande fotografering (BrB 6 kap 6A§) eller kontakt med barn i sexuellt syfte (BrB 6 kap 5 §). Fundera på om du som förälder ska polisanmäla nätkränkningen. Om du är osäker på dina alternativ, ta kontakt med en jurist eller advokat för rådgivning.
Om det är ett annat barn som kränkt, kontakta barnets föräldrar. Berätta vad som hänt.
Om det finns kopplingar till skolan, skicka e-post till klasslärare/mentor, rektor och skolans huvudman (den som driver skolan) och berätta vad som hänt. Boka ett möte, fråga om personalen har sett kränkningar mellan eleverna? Om ja, begär en handlingsplan från skolan. Försök hitta lösningar tillsammans. Observera att skolan är skyldig att agera även om nätkränkningarna skett på fritiden om det finns en koppling till skolans verksamhet. Det kan exempelvis vara om båda barnen går i samma skola och kränkningar/mobbning även sker i skolan.
Följ upp med ditt barn och fortsätt prata om vad som händer på nätet. Trygga vuxna är de bästa förebilderna och vi måste se till att barn och unga kan lita på att de får stöd när det stormar på nätet.
Elisabeth Scholander
In the beginning of September 2017 I attended an advanced training course in mediation in cross-border family disputes including international child abduction, access and custody cases.
Together with 21 other participants from 8 other countries I spent 50 hours doing role plays and learning tools and methodologies for mediating high conflict cases.
Statistics point to a constant increase in child abduction legal disputes within Europe. In most countries, the number of requests for the return of children brought or retained abroad by a parent or relative is increasing. In Sweden, the central authority (the ministry of foreign affairs) handles approximately 80-90 cases per year.
Our lawfirm also notice the increase of divorces and separations with cross-border implications.
When a child has been abducted the 1980 Hague convention is to secure the prompt return of children wrongfully removed or retained in a contracting state. The convention is applicable to relations between the 98 contracting states that today has signed the convention, Sweden amongst them. In the European Union, the 1980 Hague convention has been supplemented by the Brussels II bis regulation.
The aim is to prevent abductions in general and to make sure that the child returns to the state from which the child was abducted (state of origin) so that a judgement can be rendered on custody rights there.
What I have learned from this course is how important and effective mediation can be to help parents act responsibly and to strengthen their resolve in finding an adequate solution for their child. I have also learned that in cross boarder cases understanding the cultural aspects and differences between the parents can be crucial to helping them solve their dispute. Meeting colleges from many other countries of the world and listening to their experiences made me realize the importance of understanding each parties perspective.
Just as in domestic family cases mediation can help parents to solve a wide range of problems and find amicable solutions. Both me and my college Alexandra Lyckman are now trained family mediators in cross-border disputes and we also work frequently with mediation in domestic family cases regarding custody and access. Both of us are strongly convinced that mediation is a good way to solve conflicts between parents in the best possible way.
Unfortunately, mediation is not integrated in cross-border family abduction cases in Sweden today. Neither the central authority (UD) or the court recommend mediation as an alternative way of handling conflicts even if the law (Brussels II) states that central authority should facilitate agreement between holders of parental responsibility through mediation or other means. There is also a working committee right now (September 17) doing a revision of Brussels II which probably will suggest making mediation obligatory in child abduction cases. Sweden is far behind other countries like Germany and Holland when it comes to understanding the great advantages with mediation in high conflict family cases. Let us try to change that!
Mia Edwall Insulander
I februari 2017 blev betänkandet Se barnet! (SOU 2017:6) klar och överlämnades till Regeringen.
Syftet med utredningen var att utvärdera 2006 års vårdnadsreform och undersöka hur reglerna om vårdnad, boende och umgänge tillämpas samt ta ställning till om de behöver ändras för att stärka barnrättsperspektivet.
I utredningen har man bl.a. undersökt varför vårdnadsmålen har ökat så mycket de senaste 10 åren. Utredningens slutsatser bekräftar det som vi familjerättsadvokater anat dvs. att ökningen bl.a. beror ett mer jämställt föräldraskap samt en ökad konfliktbenägenhet. Föräldrar har en tendens att bråka mer med varandra i vårt samhälle idag vilket är en mycket tråkig utveckling. Det är barnen som kommer i kläm.
En annan förklaring till att tvisterna om barn ökar är, enligt utredningen, 2006 års vårdnadsreform som bl.a. innebar att man införde en regel om att rätten särskilt ska fästa avseende vid föräldrarnas förmåga att samarbeta. I utredningen skriver man att ”det tycks förekomma att en del föräldrar därför ”späder på”, och i vissa fall konstruerar konflikter i syfte att få ensam vårdnad om barnet med hänvisning till samarbetssvårigheter” (SOU 2017:6, s. 196).
Att konstruera konflikter var naturligtvis inte syftet med reformen år 2006 och det går ut över barnen. Som yrkesverksam advokat men också medlare mellan föräldrar i vårdnadsmål kan jag ibland bli orolig över hur konflikten skymmer föräldrarnas vilja att se situationen ur barnets perspektiv. Som ombud företräder man en av föräldrarna och det är en advokats främsta plikt att visa trohet och lojalitet mot klienten. Samtidigt är det i mål om barn enligt min uppfattning viktigt att ha en kontinuerlig dialog med klienten/föräldern om barnperspektivet. Barnets bästa kan inte nog understrykas.
Vad föreslår då utredningen för förändringar för att stärka barnens rättigheter? De huvudsakliga förändringarna är följande
Låt oss hoppas att de föreslagna förändringarna leder till färre tvister och att föräldrarna samt samhället bättre kan Se barnet!
Mia Edwall Insulander
När du utbildas till jurist och sedermera arbetar som advokat på en advokatbyrå uppfostras du till ett tankesätt att alltid sätta klientens intressen främst ur ett juridiskt perspektiv som inte alltid behöver överensstämma med hur man ser på det ur moralisk synvinkel.
Exempelvis kan man i sin klients intresse driva en fråga om att få ett testamente förklarat ogiltigt på grund av att det inte uppfyller formkraven trots att samtliga inblandade är övertygade om att den formellt ogiltiga skrivelsen faktiskt överensstämmer med den avlidnes yttersta vilja.
Således måste man som advokat många gånger skilja på juridik och moral. Detta förhållningssätt tillhör spelets regler och är något som de flesta advokater lärt sig att acceptera.Så länge man objektivt sett kan fastslå att det är klientens intressen som sätts främst har jag ingenting att invända men hur bedömer man det?
Är det olika fundament som utgör klientens intressen om det handlar om affärsjuridik än när det handlar om humanjuridik?
Enligt mitt synsätt bör man vara mycket noga med att avväga vad som utgör en klients intressen när det handlar om humanjuridik. Som advokat bör man även ställa sig frågan om jag driver frågan i första hand för min klients skull eller om även mina egna intressen blir styrande. Jag ska belysa det med ett exempel:
Vi kan ta ett testamente behäftat med formfel som exempel. Tänk er en förälder som testamenterat hela sin egendom till sina två barn men där föräldern valt att även en summa pengar (på juristspråk penninglegat) ska tillfalla dels några av de trognaste vännerna samt dels vart och ett av de älskade barnbarnen som nu samtliga blivit myndiga. Testamentet är endast bevittnat av en person.
Ena sonen kontaktar mig för att få rådgivning hur han ska gå tillväga. Hur skulle du svara?
Rent juridiskt vet jag att min klient har rätt samt att han kommer att få rätt i en domstolsprocess i just detta fall. Jag vet också att om vi driver denna fråga i domstol kommer jag att få lägga ned många fler betalda timmar på detta ärende som i kronor och ören kommer att gynna min klient.
Således ger jag honom rådet att med hjälp av mig benhårt driva ärendet…….eller gör jag inte det?
Vad skulle effekten förmodligen bli om jag gav min klient rådet att benhårt driva ärendet? Helt klart innebär det att min klient i juridisk mening vinner processen men förmodligen på bekostnad av samtliga familjerelationer. Själv har jag juridiskt sett vunnit ännu ett ärende och kan bättra på mitt rykte som framgångsrik.
Att sätta sin klients intressen främst innebär enligt mitt förmenande även en skyldighet att informera om de förmodade konsekvenserna på alla plan av handlandet.
Jag har under åren hört uttalanden som att ”på vår byrå har vi som policy att acceptera en förlikning först vid huvudförhandling”. Jag har väldigt svårt att förstå att en sådan policy är förenlig med att alltid sätta klienten främst.
Joakim Lyckman
Advokat
I mitt arbete som målsägandebiträde och särskild företrädare för barn möter jag nästan dagligen personer som har blivit utsatta för brott.
Många vet inte alls hur en polisutredning går till eller vad man kan förvänta sig när målet prövas i domstol. Det är också, lyckligtvis, många av dessa personer som bara en gång i livet kommer att gå igenom en sådan här process. Förtroendet för mig som advokat och för poliserna som utreder brotten i en sådan här känslig situation är givetvis helt avgörande.
Jag har arbetat med brottmål på anstalt, i domstol och därefter sedan år 2005 på advokatbyrå. Under den här tiden har utvecklingen på många sätt gått framåt. I andra delar har den avstannat eller gått bakåt. Aldrig förut har jag upplevt poliserna så förtvivlade över sin arbetssituation och sina möjligheter att effektivt utreda brott som nu.
Polisen har nyligen genomgått en stor omorganisation med syfte att öka effektiviteten i brottsbekämpningen.
I slutet av december publicerades en undersökning i DN som visar att förtroendet för polisen från allmänhetens sida tydligt gått ned under den senaste tiden och att polisen, istället för vad som var förhoppningen, producerar allt färre färdiga brottsutredningar. Antalet utredningar som överlämnats till åklagare har under 2016 minskat med 9 procent (till och med oktober i år).
Jag möter i mitt arbete fantastiskt kunniga och professionella poliser. Det här inlägget ska alltså inte på något vis uppfattas som kritik mot de utredare hos polisen som är i tjänst och troget gör sitt jobb. Men känslan hos polis och åklagare synes allt mer desperat.
Poliser sjukskriver sig, byter yrke, byter avdelning. Vi som advokater påminner åklagare och poliser om att vi hoppas att förundersökningarna löper på och går framåt. Utredningarna läggs på hög och tar allt längre tid. Till slut riskerar brott att preskriberas, brottsoffer tappar förtroendet och funderar på om det finns någon vits med att anmäla och poliserna som finns kvar på sina poster blir alltmer pressade. Resurserna saknas och polisen verkar nästan bara ha tid att hantera de ärenden där någon är frihetsberövad eller ärenden som har förtur, exempelvis barnärenden.
Det här är en oerhört allvarlig situation. En rättssäkerhetsfråga som berör oss alla.
Ju längre tid som går innan berörda vittnen hörs, bevisning säkras, målsägande och misstänkta blir hörda och får berätta sin version av vad som har hänt – desto större sannolikhet att människor har glömt vad som hänt och att annan viktig bevisning inte längre finns kvar. Detta innebär givetvis i förlängningen att allt färre brott klaras upp och att människor som kränker och misshandlar andra kommer undan med det.
Det är viktigt att inte glömma bort att för den som har blivit slagen, förföljd och hotad, kränkt eller förnedrad måste hoppet om att få upprättelse och rättvisa få finnas kvar. En del människor som utsatts för brott och upplever att samhället inte räcker till när något fruktansvärt har hänt tappar det hoppet. Vi är alla skyldiga att se till att det inte blir så och att något snarast möjligt görs åt den här alltmer sorgliga situationen.
Slutligen skall sägas att det är en oerhört viktig markering att anmäla till polisen om man har blivit utsatt för brott och att det absolut finns upprättelse och hjälp att få.
Anna Hellron
Advokat
Ofta kommer föräldrar till oss på rådgivning eller medling och förklarar att de vill ha ensam vårdnad för att barnen ska bo hos dem. Många verkar blanda ihop växelvist boende med gemensam vårdnad. Kanske tänker man på den dagliga omvårdnaden som man som förälder har om sitt barn. Som att barnet får mat och kläder, hämtas på dagis, tas om hand när det är sjukt osv.
En annan uppfattning som en del föräldrar verkar ha är att de, om de har ensam vårdnad om barnet, själva kan bestämma när och hur mycket barnet ska träffa den andra föräldern.
I tvister om barn kan man vid domstol få prövat frågan om vårdnad, boende och/eller umgänge. Dessutom kan domstolen pröva tvister om underhåll.
Med vårdnad menas i detta sammanhang det juridiska vårdnadsansvaret. Man måste vara vårdnadshavare för att kunna fatta beslut som rör barnet när det gäller:
Är man ensam vårdnadshavare, kan man själv besluta om dessa frågor. Har man gemensam vårdnad måste båda vårdnadshavare godkänna de beslut som ska fattas. Kan föräldrarna inte komma överens, kan det bli nödvändigt att en domstol prövar om det är lämpligt att bara en av föräldrarna ska ha vårdnaden. I fråga om folkbokföring är det dock skatteverket som fattar beslut. Folkbokföringsfrågor kan inte prövas i allmän domstol.
Domstolen kan inte besluta att ensam vårdnad ska gälla bara i en eller vissa av ovannämnda punkter. Däremot kan domstolen i ett interimistiskt beslut bestämma vad som ska gälla tillfälligt, fram till dess föräldrarna har kommit överens eller en dom har meddelats.
En domstol kan också bestämma hos vem av föräldrarna barnet ska bo. Barnet kan antingen bo växelvist hos föräldrarna eller ha sitt stadigvarande boende hos en förälder och rätt till umgänge med den andra föräldern.
Växelvist boende kan se ut på olika sätt, t ex varannan vecka eller ett visst antal dagar hos respektive förälder. Man kan ha också ha exempelvis rullande två- eller treveckorsscheman. Det är vanligt att man har ett löpande boende- eller umgängesschema och ett särskilt schema för lov och högtider.
Kan föräldrarna inte komma överens om boendet eller umgänget måste en domstol besluta hur boendet och umgänget ska regleras. Detta gäller oavsett om föräldrarna har gemensam vårdnad eller om en av föräldrarna har ensam vårdnad.
Den förälder som har barnet hos sig ansvarar för barnet under denna tid och bestämmer hur den praktiska omvårdnaden om barnet ska gå till. Vad barnet äter, vilka kläder barnet har på sig och vilka aktiviteter barnet deltar i. Domstolen kan inte bestämma denna typ av frågor. Om föräldrarna träffar en egen överenskommelse, t ex vid samarbetssamtal hos familjerätten eller i en medling, finns det möjligheter att där diskutera och komma överens om även sådana praktiska frågor.
Ur barnets perspektiv är det bästa i de allra flesta fall att föräldrarna kommer överens. Att tvista om barn i domstol förvärrar ofta konflikten mellan föräldrarna. Vi rekommenderar föräldrar att överväga alternativa konfliktlösningsmetoder, lära sig att kommunicera på ett bra sätt och se föräldraskapet som ett gemensamt uppdrag och ansvar.
Alexandra Lyckman
Advokat
Barn som far illa berättar sällan om det själva. Därför är det så viktigt att som vuxen vara lyhörd och agera vid oro för barn. I år har advokatbyrån skänkt en julgåva till Rädda barnen, som gör ett så viktigt arbete. Låt år 2017 bli ett bättre år för de mest värdefulla vi har – våra barn.
GOD JUL och GOTT NYTT ÅR
önskar Insulander Lindh advokatbyrå
English
Deutsch
