Pappor och små barn

Annica Dahlström, professor i histologi och neurobiologi vid Sahlgrenska akademien, hävdar att de flesta män inte är lämpliga att ensamma ta hand om små barn?

För några veckor sedan länkade en vän till mig på Facebook en artikel som just nu cirkulerar i sociala medier. När jag klickade på länken kom jag fram till en intervju som Aftonbladet gjort år 2007 med Annica Dahlström, professor i histologi och neurobiologi vid Sahlgrenska akademien på Göteborgs universitet. Intervjun hade gjorts med anledning av hennes bok ”Könet sitter i hjärnan”. Min facebookvän frågade ”är det ett skämt Kajsa?”.

Det Annica Dahlström påstår i intervjun är anmärkningsvärt. Annica Dahlström hävdar att pappor rent biologiskt är sämre på att ta hand om små barn än vad mammor är. Hon anför att pappor har sämre känsel i fingertopparna och kan lättare skada ett litet barn. Pappor har tunnelseende och är därmed inte lika säkerhetstänkande som mammor är. Pappor är mindre känsliga i innerörat vilket innebär att de inte uppfattar barnets behov med samma exakthet som mammor gör. Pappor har en maskulin doft och mörk stämma, vilket inte är passande för små barn. Dessutom besitter inte pappor de egenskaper som modersinstinkten medför. Annica Dahlström menar att det är först när barn är i tre till fyra års ålder som papporna kan komma in i bilden.

Även om intervjun i dag har några år på nacken är det upprörande att läsa vad Annica Dahlström påstår och det är än mer upprörande att läsa att hon är professor. Med Annica Dahlströms resonemang förflyttas vi trehundra år tillbaka i tiden, till en tid då vi inte hade tillgång till den forskning om barns behov och barns bästa som vi har i dag.

Barn är i behov av trygghet, omsorg och kärlek. Ju mer desto bättre. Möjligheten för föräldrar att tillgodose barnet med trygghet, omsorg och kärlek har inget med föräldrarnas kön att göra. Ibland är pappa bättre än mamma, ibland är mamma bättre än pappa. I många fall är båda lika bra. Det är så verkligheten ser ut.

Identifieringen är en viktig del av det lilla barnets utveckling. Barnet behöver söka identifiering hos båda könen. Identifieringen blir grundval för hur barnets ideal och uppfattning om könsroller sedermera utformas.

Annica Dahlströms kategorisering av föräldraförmåga beroende på kön vinner inte stöd i föräldrabalken. Föräldrabalken har inget kön. Viktigast är barnets bästa.

Till min facebookvän svarar jag, ja min vän, det var ett skämt.

Signerat

Kajsa Sandström

Intervjun med Annica Dahlström går att läsa här: http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article11038187.ab

Alexandra Lyckman

Att tvista om barn

Belönar rättssystemet fel förälder?

Hanne Kjöller uppmärksammade i en ledarartikel i DN nyligen hur en förälder, till synes med domstolens acceptans, kan flytta ett barn inom Sverige utan den andre förälderns godkännande, eller sabotera umgänget mellan barnet och den andra föräldern.

Allt oftare stöter jag på vårdnads-, boende- och umgängeskonflikter där jag, socialsekreterarna (i bästa fall) och domstolen får intrycket att det framför allt handlar om att barnet används i en konflikt mellan föräldrarna som egentligen handlar om svek, besvikelse och brustna drömmar i de vuxnas relation. Min uppfattning är att detta i de flesta fall är ganska uppenbart för inblandade rättsinstanser. Domstolarna är medvetna om att det förekommer anklagelser och brottsbeskyllningar och som regel kräver man att det ska finnas någon annan omständighet, helst en fällande dom, som bekräftar eller konkretiserar sådana påståenden.

Hur resonerar en förälder som tar sig rätten att förbehålla barnet rätten till den andra föräldern? Jag vet att det finns fall där föräldern skyddar sitt barn från faktiska övergrepp. Men det är inte dessa fall jag talar om. Det är de långt vanligare fallen där en förälder känner sig sviken, lämnad, svartsjuk. Där barnet används för att ge igen, hämnas, bestraffa. Barn är ingen rättighet eller ett föremål som man använder som maktmedel. Och här tror jag att domstolarnas resonemang ligger.

Det är inte ett problem att rättssystemet vägrar att bestraffa en förälder som agerar utifrån eget bevåg. Istället tror jag att domstolarna i de flesta fallen faktiskt är medvetna om att det någonstans i sammanhanget handlar om en liten människa, en egen individ med rättigheter och känslor och en vardag.

Problemet är i stället att det tar för lång tid innan domstolarna fattar ett slutligt beslut. Efter lagändringen 2006 har domstolarna blivit restriktivare med att meddela interimistiska beslut, d v s beslut som gäller tills den slutliga domen meddelas. Man ändrar helst inte en gemensam vårdnad genom ett interimistiskt beslut. Lagstiftaren menar att det finns en risk att det interimistiska beslutet får en styrande verkan på det slutgiltiga avgörandet. Och innan domstolen är redo att meddela ett slutligt avgörande, ser man helst att föräldrarna gått med på medling och /eller samarbetssamtal. Fungerar inte det ska en utredning från familjerätten inhämtas. Dessa tar i bästa fall 4 månader, i realiteten oftast 6 månader. När domstolen är redo att meddela sin dom, har det ofta gått mer än ett år och då är det som regel inte längre försvarligt att riva upp barnet igen från sin nya hemort, skola, kamrater, fritidsaktiviteter.  I vårdnadsmål får sedan vardera förälder stå sina egna rättegångskostnader, oavsett utgången i målet.

Hanne Kjöller drar parallellen med internationella barnbortföranden där Haagkonventionen, rätt tillämpad av medlemsstaterna, är en garant för ett effektivt återförande av barnet till dess hemvistland. Inom sex veckor från ansökan till domstol, ska domstol pröva ärendet och meddela sitt avgörande. Detta fungerar alldeles utmärkt hos Stockholms tingsrätt som är domstolen som prövar alla ärenden där barn olovligen förts till eller kvarhålls i Sverige. Huvudregeln är att barnet ska återföras och att endast begränsade och tämligen tydliga undantag kan göras gällande. Slutligen och inte minst viktigt, så får den förälder som förlorar tvisten betala den vinnande förälderns rättegångskostnader.

Kanske skulle vi ställa samma krav när det gäller nationella barnärenden. Så att huvudregeln är att ett interimistiskt beslut ska meddelas inom 6 veckor, att vårdnadsrätten interimistiskt fråntas den föräldern som undanhåller barnet rätten till den andra föräldern, att barnet ska tillbaka till sin hemvistort och att föräldern som förlorar tvisten är skyldig att ersätta den andra föräldern dess rättegångskostnader.

Alexandra Lyckman
Advokat

Smygstart på bloggen

Vi smygstartar vår blogg redan idag. Välkommen att läsa!

Vill du kommentera våra blogginlägg går det bra att maila oss på info@insulander-advokat.se.