@insulanderlindh
Barns absoluta rätt att inte utsättas för våld medför en del svårigheter i praktiken. Det allra vanligaste är att barn utsätts för våld av en till barnet närstående person i hemmet, utom synhåll för vittnen. Våldet medför därmed ofta svårigheter att upptäcka, lagföra och utreda. Det är vanligt att barnets egen utsaga om våldet är den enda bevisningen som finns till stöd för barnets talan, varav barnets muntliga utsaga ofta utgör avgörande bevisning i målet. Begreppen ”trovärdighet” och ”tillförlitlighet” har etablerats i HD:s praxis och är vedertagna begrepp som används vid domstolars bevisvärdering av muntliga utsagor. Begreppet ”trovärdighet” tar sikte på vad personen som lämnar utsagan ger för intryck och hur denne beter sig, medan begreppet ”tillförlitlighet” tar sikte på innehållet i uppgifterna som lämnas under utsagan. Dessa kriterier har i praxis utvecklats efter vuxna personers förmåga att lämna en utsaga och är inte framtagna ur ett barnrättsperspektiv.
I en rättsfallsstudie från 2018 granskades 145 rättshandlingar från underrätter i syfte att undersöka hur domstolar tillämpade trovärdighets- och tillförlitlighetskriterierna vid bevisvärdering av barns muntliga utsagor. Studien visar att barns utsagor tillmättes ett högt bevisvärde i det fall utsagorna hade varit långa, detaljrika och återberättade med spontanitet. Tillförlitligheten ansågs därmed som hög.
Domstolar använder sig enligt studien av samma tillförlitlighets- och trovärdighetskriterier vid bevisvärderingen av ett barns utsaga som för bevisvärderingen av en vuxen persons utsaga. Hänsyn ska dock alltid tas till barnets bästa, men även barnkonventionen saknar en definition av hur ett barns utsaga ska bevisvärderas.
Forskning har visat att barns förmåga att återberätta en händelse skiljer sig åt beroende på barnets ålder och mognad. Ett barns hjärna utvecklas i takt med barnets ålder och olika minnen kan för barn vara svåra att återberätta i detalj. Barn kan ha svårt att komma ihåg vad som har hänt och barns minnesbilder kan också påverkas av andra människors diskussioner innan en händelse eller efter att en händelse har ägt rum, vilket i sin tur kan påverka återberättandet av en händelse. Exempelvis återberättar barn i 12 års åldern enligt forskning detaljfattigare utsagor än vad vuxna gör. Även tidsuppfattning och tidsangivelse kan för barn kring 12 år vara osäkra.
Barns minne och kapacitet till att återberätta en händelse är definitivt inte att likställa med en vuxen persons kapacitet till att återberätta ett händelseförlopp.
Det är därför mycket viktigt att barn ges möjlighet att förhöras i situationer där de känner sig trygga och av personer de känner förtroende för. Det är även viktigt att domstolar tar hänsyn till aktuell forskning om barns minne och kapacitet till att återberätta en händelse för att på bästa sätt kunna tillgodose barnets bästa vid bevisvärdering av barns utsagor.
Det blir problematiskt för ett utsatt barn när deras ord inte räcker till för att berätta om någonting som faktiskt har hänt.