25 oktober 2021
Barnets vilja kontra föräldrarnas samförstånd
I en familj finns det ofta många olika viljor. Hur dessa olika viljor ska beaktas är en intressant fråga. Barn ses idag som autonoma individer och rättighetsbärare. De har rätt att komma till tals i frågor som rör dom själva. Tanken är god och grundläggande. Men det har väckt en praktisk fundering hos mig som medlare.
Under slutet av förra århundradet och i början av 2000-talet förmedlades uppfattningen att föräldrarna inför barnen skulle agera ”enad front”. Först fick man ha en dialog med den andra föräldern och enas om vad man sedan gemensamt skulle presentera till barnet. Detta har nu ifrågasatts. Det kanske inte alls är så skadligt för barn att föräldrarna har olika åsikter. Se DN:s artikel som publicerades 2021 06 08: https://www.dn.se/insidan/nar-foraldrar-tycker-olika-om-uppfostran-hur-paverkas-barnen/
I vårdnads-, boende- och umgängestvister är föräldrarna ofta eniga om att barnets bästa ska vara avgörande. De har bara olika uppfattning om vad som är barnets bästa. I bästa fall kan föräldrarna enas under en pågående tvist och nå en samsyn om vad som är bäst för just deras barn.
I medlingärenden händer det att föräldrar kommer till oss i början av en tvist. När det precis har inletts ett förfarande i tingsrätten och hållits ett första muntligt sammanträde i domstolen, så kan det förordnas om medling. Och det är en bra tidpunkt för medling. Innan man börjat trassla in sig i en ömsesidig svartmålning av den andra föräldern. Kanske behöver föräldrarna framför allt hjälp i dialogen, prata om kommunikation och samarbete, hitta föräldrarelationen när parrelationen krackelerat och prata om konkreta lösningar. Ofta kan föräldrar komma överens under dessa medlingar.
Om föräldrarna i detta skede enas om vad som ska gälla för barnet framöver, så upprättar vi i medlingen som regel kommunikations- och samarbetsöverenskommelser och överenskommelser om hur barnet ska bo och vad som ska gälla under lov och högtider.
Barnkonventionen, som numera gäller som lag i Sverige, föreskriver i Artikel 12 om barnets rätt att uttrycka sina egna åsikter i alla de frågor som rör barnet och att barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Sedan lagändringen i Föräldrabalken, som trädde i kraft den 1.7.2021, finns dessa rättigheter för barnet även tydligt angivna i den nya portalparagrafen i FB 6 kap 2 b §.
Även i medlingen ska barnet således ha rätt att komma till tals och att få information. Medlaren har ett ansvar för att så sker inom ramen för medlingsförfarandet. Antingen genom att medlaren själv träffar barnet eller genom att barnet kommit till tals vid samtal med till exempel socialhandläggare eller på annat sätt. Information om resultatet av medlingen kan lämnas till barnet av medlaren eller genom att föräldrarna själva berättar för barnet.
I en del medlingar pratar vi medlare även med barnet, men inte i alla. Det kan bero på att barnet är för litet, har svårigheter att uttrycka sig på grund av en funktionsnedsättning eller att föräldrarna inte samtycker till barnsamtal.
En medlare har inte någon rätt att prata med ett barn utan vårdnadshavarnas samtycke.
Det kan finnas olika skäl till att en vårdnadshavare motsätter sig att medlaren samtalar med barnet.
Kanske motsätter sig en förälder detta för skydda barnet, för att barnet uttryckt till föräldern att det inte vill träffa fler personer. Det kan vara påfrestande för barnet att prata med flera personer (utredare, handläggare, kurator, terapeut, familjebehandlare osv) med anledning av en tvist. Eller så säger föräldern nej till barnsamtal för att man tror att barnet står under en påfrestande påverkan av den andra föräldern eller av själva konflikten.
Som sagt, det kan finnas många anledningar till att en förälder säger nej till barnsamtal i medlingen. Men då ska barnets rätt att komma till tals ändå kunna garanteras i samverkan med socialnämnden och domstolen. Detta fungerar som regel i de mer långvariga domstolstvisterna, där olika utredningar och barnsamtal har inhämtats och presenterats och barnets synpunkter har kommit till uttryck. Det kan vi ta upp under medlingen och föräldrarna kan beakta barnens synpunkter i sina överenskommelser.
Men i det fall där föräldrarna hamnat i tvist tidigt efter separation och kommer på medling i början av en domstolstvist, så har barnsamtal kanske inte hållits ännu. När vi redovisar resultatet av medlingen till domstolen upplyser vi domstolen om att det inte har hållits barnsamtal i medlingen.
Och nu kommer min praktiska fundering. Hur ska domstolen gå vidare då? Ska domstolen förordna om barnsamtal hos socialtjänsten efter medlingen om föräldrarna har träffat en överenskommelse? Om barnet där skulle uttrycka andra egna synpunkter om boende, lov och umgänge – hur ska det beaktas?
Ska domstolen i sin dom, som i vanliga fall motsvarar den överenskommelsen föräldrarna har träffat, justera denna med hänsyn till barnets uttryckta vilja och meddela en dom som kanske går emot föräldrarnas överenskommelse? Ska föräldrarna ges möjlighet att yttra sig över eventuella avvikande åsikter som barnet har framfört.
Jag ser en risk att de överenskommelser som föräldrarna träffat inte kommer att hålla om domstolen ska fortsätta utredningen och göra justeringar i de överenskommelser som föräldrarna har träffat. Hur ska man avgöra vad som väger tyngst i det enskilda fallet och vad som är bäst för barnet – barnets synpunkter eller att föräldrarna kunnat enas?
Generellt skulle jag vilja säga att barn alltid ska få komma till tals i frågor som rör dom själva. Men sedan är det förstås så att många föräldrar separerar utan att hamna i en domstolstvist om barnen. Hur vet vi att barnen i dessa fall kommit till tals och att deras vilja beaktas i föräldrarnas överenskommelser?
